1. Den kan delas upp enligt portens plan
1) Parallell slussventil: Tätningsytan är parallell med den vertikala baslinjen, det vill säga en slussventil med två tätningsytor parallella med varandra.
I parallella slussventiler är planeringen med tryckkil vanligare. Det finns dubbelsidiga tryckkilar vid basen av de två grindarna. Denna typ av slussventil är lämplig för lågtrycksventiler med medium och liten diameter (DN40-300mm). Det finns även de med fjäder mellan de två grindarna. Fjädern kan generera förspännande kraft, vilket bidrar till att täta porten.
2) Kilslussventil: Tätningsytan är i en viss vinkel mot den vertikala baslinjen, det vill säga de två tätningsytorna är kilformade slussventiler. Tätningsytans lutningsvinkel är vanligtvis 2°52', 3°30', 5°, 8°, 10° etc. Vinkelns storlek beror främst på ojämnheten av medeltemperaturen. Generellt gäller att ju högre arbetstemperaturen är, desto större bör vinkeln vara för att minska risken för kilning när temperaturen ändras. I kilslussventilen finns enkelgrind, dubbelgrind och elastisk grind. Enkilspjällsventilen har enkel planering och tillförlitlig drift, men kräver hög noggrannhet av tätningsytans vinkel, bearbetning och reparation är svårare, och möjligheten att kila när temperaturen ändras är stor. Dubbla ramkilventiler används ofta i vatten- och ångmedieledningar. Dess fördelar är: noggrannheten i vinkeln på tätningsytan måste vara lägre, temperaturförändringen är inte lätt att orsaka fenomenet kilning, och tätningsytan kan kompenseras när tätningsytan är sliten. Det finns dock många delar av denna typ av planering, som är lätta att sticka i det trögflytande mediet, vilket påverkar tätningen. Ännu viktigare är att de övre och nedre bafflarna är benägna att rosta när de används under lång tid, och grindarna faller helt enkelt av. Den elastiska kilslussventilen har en enkel plan för en kilslussventil. Det har fördelarna med säker användning och kan generera en liten mängd elastisk deformation för att kompensera för avvikelsen i tätningsytans vinkelbearbetning och förbättra tekniskiteten. Den har använts av många.
2. Enligt planeringen av ventilskaftet kan slussventilen delas in i
1) Stigande spindelventil: Spindelmuttern sitter på ventilkåpan eller fästet. När du öppnar och stänger porten, använd den roterande spindelmuttern för att slutföra lyftet av spindeln. Denna typ av planering är fördelaktig för smörjningen av ventilskaftet, och graden av öppning och stängning är uppenbar, så den används ofta.
2) Mörk spindelventil: Spindelmuttern sitter i ventilhuset och berör mediet direkt. När du öppnar och stänger porten, använd den roterande ventilskaftet för att avsluta. Fördelen med denna typ av planering är att höjden på slussventilen alltid är densamma, så utrustningsutrymmet är litet och det är lämpligt för slussventiler med stora diametrar eller begränsat utrustningsutrymme. En sådan plan bör vara utrustad med en öppnings- och stängningsindikator för att indikera graden av öppning och stängning. Nackdelen med denna typ av planering är att ventilskaftets gänga inte bara kan smörjas, utan den korroderas direkt av mediet och skadas helt enkelt.
